«Jag är dum», «jag lyckas aldrig», «jag är sämst av alla» – föräldern hör det och svarar nästan reflexmässigt: «Men snälla, du är ju den klokaste jag vet!» Barnet blir ännu argare. Självkänsla är inte något man kan fylla på med beröm som vatten i ett glas; forskning från de senaste åren visar att generöst beröm av personen skadar allra mest just de barn som tvivlar på sig själva. Nedan följer ingen lista med råd, utan en genomgång av en enda scen: vad man behöver ta reda på innan man agerar, vilka val som finns, vad varje val kostar och vad som faktiskt är känt om saken.
Scenen
En åttaåring river sönder sin teckning: «Allt är snett. Jag är dum, jag lyckas aldrig med någonting.» Du: «Men vad säger du, den är ju jättefin!» Han: «Det säger du bara!» – och går in på sitt rum.
Samma scen kan rymma flera helt olika situationer. Det som skiljer dem åt är inte barnets ord utan det som ligger bakom, och det är just det som avgör vad man ska göra. Scenen är ett pedagogiskt exempel, en illustration och inte en verklig familj.
Vad man behöver ta reda på innan man agerar
- Handlar det om uppgiften eller om honom själv? «Det blev inte rakt» och «jag är dum» är två olika saker. Det första är frustration som går över tillsammans med uppgiften. Det andra är en slutsats om sig själv, och om den kommer regelbundet är det inte teckningen man ska jobba med.
- Vad brukar du berömma? «Duktig», «begåvad», «den smartaste» är beröm av personen. «Du letade länge efter rätt färg», «du gjorde om det och det blev bättre» är beröm av handlingen. Studierna längre ner visar att för barn med skakig självkänsla förvandlas det förstnämnda till skam vid första motgång.
- Vem jämför han sig med? En bror, en klasskamrat, andras teckningar i flödet. Från sju–åtta års ålder blir jämförelsen träffsäker: barnet ser att någon ritar bättre, och det är sant. Att argumentera mot sanningen är lönlöst.
- Var kommer frasen ifrån? «Dum» är ett ord han hört någonstans: av en lärare, av kompisar, hemma. Om han upprepar någon annans ord är källan viktigare än självkänslan.
- Hur många försök innan «jag är dum»? Ger han upp efter första strecket är det rädsla för att göra fel. Blir han arg efter det tionde är det perfektionism och trötthet. De behandlas på olika sätt.
Vägskäl: vad man kan göra och vad det kostar
Om det är frustration över uppgiften («det blev inte bra»)
Handling. Bråka inte om bedömningen och berömma inte teckningen – han vet att linjen är sned. Sätt ord på fakta och känsla: «linjen gick åt sidan och du är arg för att du ville ha den rak». Gå sedan vidare till processen: «vad var det som störde? vill du att jag visar hur man håller handen?» Dela upp uppgiften i ett steg som garanterat går att klara. Beröm ges för en konkret handling efter att den har skett, inte i förskott.
Pris. Att hålla inne det tröstande «vad fint!» är svårt, eftersom det lugnar dig, inte honom. Och att erkänna högt att det inte blev bra: det är en ärlighet han kommer att tro på.
Vad man ska hålla ögonen på. Om han återvänder till uppgiften på egen hand. Gör han det är scenen avslutad.
Om «jag är dum» redan handlar om honom själv och återkommer
Handling. Bygg om ditt eget sätt att tala, inte hans: ta bort beröm av personen («smart», «begåvad», «du kan ju, du är bara lat») och värderande jämförelser; berömma konkreta handlingar; ställ en fråga i stället för att bedöma: «vad tycker du själv om här?» Hitta källan till ordet «dum»: skolan, kompisarna, hemmet. Visa dina egna misstag högt: «jag blandade ihop det, jag provar på ett annat sätt» – då ser barnet att ett misstag inte är en dom.
Pris. Att ändra sina egna vanor går långsammare än att prata en gång, och resultatet syns efter månader, inte dagar. Trösten «du är bäst» måste du släppa – den fungerar inte som motvikt, och längre ner framgår varför.
Vad man ska hålla ögonen på. Om självanklagelserna blir färre efter en–två månader. Om han tar sig an något nytt. Om frasen håller i sig och sömn, aptit och humör har förändrats – se avsnittet «när man ska söka hjälp».
Om han ger upp efter första försöket och undviker allt nytt
Handling. Inte «du klarar det!», utan «vi tittar på exakt var det blir svårt». Uppgifter med lagom svårighetsgrad – där ansträngningen garanterat ger resultat. Gör inte i hans ställe och gardera inte i förväg. En syssla utan betyg och utan publik: bygga, laga mat, idrott «för sin egen skull». Och gör inte varje försök till en examen med hela familjens uppmärksamhet riktad mot honom.
Pris. Ditt tålamod och att avstå från att gardera: han måste få göra fel inför dina ögon, och du måste låta bli att rädda honom.
Vad man ska hålla ögonen på. Om han provar nytt utan övertalning. Om han ser ett misstag som en händelse eller som en katastrof.
Här finns med avsikt inga färdiga fraser: varje familj har sina egna ord. Innebörden i de tre vägskälen är densamma: berömma handlingen, inte personen, och låta barnet ha rätt att misslyckas.
Vad som kan ligga bakom
- Beröm av personen. Ett barn som beröms för «intelligens» och «talang» börjar vara rädd för att förlora dem – och varje misslyckande blir ett bevis på att han inte är sådan.
- Jämförelser. «Titta på hur Maja gör» – även som beröm. Från sju–åtta års ålder jämför barn sig själva, och träffsäkert; en extra jämförelse från en vuxen blir det sista slaget.
- En ribba som inte passar åldern. «Du måste vara bäst» – självkänslan knyts till resultatet, och resultatet är inte alltid inom räckhåll.
- Ett ord utifrån. Läraren, kompisarna, en äldre bror: «dum» kan vara ett citat. Då handlar det om mobbning och inte om självkänsla – se genomgången om mobbning.
- Sinnesstämning. Om självföraktet hörs i veckor och sömn, aptit och intresset för det han älskar har förändrats samtidigt – då handlar det inte om teckningen.
Vad forskningen säger
Barn med låg självkänsla får oftare beröm för «personen» – och det är just dem det skadar
Vem och på vem. Eddie Brummelman, Sander Thomaes och kollegor, 2014, Journal of Experimental Psychology: General. Två studier: 357 vuxna och 313 barn omkring 10 år.
Vad de fann. Vuxna tenderar att berömma barn med låg självkänsla för egenskaper («du är smart») snarare än för handlingar. Men det är just beröm av personen, inte av handlingen, som gör barn – i synnerhet dem med låg självkänsla – benägna till skam efter ett misslyckande: barnet tillskriver sig självt misslyckandet.
Vad det inte bevisar. Nederländerna, ett experiment med en enda uppgift, kort tidshorisont. Arbetet handlar om mekanismen, inte om att beröm är skadligt i sig: beröm av handlingen gav ingen sådan effekt.
Överdrivet beröm får barn med låg självkänsla att sluta ta sig an det svåra
Vem och på vem. Samma grupp, 2014, Psychological Science. Ett experiment och en observationsstudie med vuxna plus ett experiment med barn.
Vad de fann. Vuxna ger särskilt gärna överdrivet beröm («otroligt vackert!») till barn med låg självkänsla. Hos dessa barn minskade det viljan att välja svåra uppgifter; hos barn med hög självkänsla var effekten den motsatta.
Vad det inte bevisar. Laboratorieuppgifter, ett enda land. Men ledtråden är tydlig: «otroligt» hörs som en ribba man måste hålla, inte som stöd.
Beröm för intelligens i stället för ansträngning vänds mot barnet efter ett misslyckande
Vem och på vem. Claudia Mueller och Carol Dweck, 1998, Journal of Personality and Social Psychology. Sex studier med femteklassare.
Vad de fann. Barn som berömts för sin intelligens visade efter ett misslyckande mindre uthållighet och mindre glädje i uppgiften, förklarade oftare misslyckandet med bristande förmåga och presterade sämre än de som berömts för sin ansträngning; intelligens beskrev de som en oföränderlig egenskap.
Vad det inte bevisar. En enda ålder, USA, laboratorieuppgifter. Riktningen stämmer dock överens med de två arbetena ovan.
Självkänslan växer normalt från 4 till 11 år och står stilla mellan 11 och 15
Vem och på vem. Ulrich Orth, Ruth Erol och Eva Luciano, 2018, Psychological Bulletin. Metaanalys av 331 urval, 164 868 personer från 4 till 94 år.
Vad de fann. I genomsnitt stiger självkänslan från 4 till 11 år, förblir stabil från 11 till 15 och växer sedan kraftigt fram till 30. Mönstret höll oberoende av kön, land och generation.
Vad det inte bevisar. Det här är genomsnittliga banor, inte en norm för ett enskilt barn. Men två slutsatser är praktiska: ett fall i självkänslan hos ett barn i lågstadieåldern är inte «bara åldern» utan en anledning att titta på skolan och omgivningen; medan en «stillastående» självkänsla hos en tonåring är just åldern.
För föräldern är slutsatsen av de fyra arbetena densamma: självkänsla höjs inte med ord om hur fantastiskt barnet är. Den byggs av erfarenheten «jag gjorde det, och det gick» och av en vuxen som ser handlingen i stället för att sätta betyg på personen.
Efter ålder
| Ålder | Vad som förändras |
|---|---|
| 2–4 | Självkänsla betyder «jag är älskad och man är glad att jag finns». Barnet kan ännu inte bedöma sig självt, men hör redan vad det blir uppmärksammat för. Att uppmärksamma handlingar («du tog på dig skorna själv») fungerar från den här åldern; att jämföra går inte – åt något håll. |
| 5–7 | De första jämförelserna på förskolan och i förskoleklassen. «Jag kan inte» handlar oftast om uppgiften: dela upp i steg, visa att förmågan växer. Etiketter som «vår konstnär», «vår matematiker» börjar redan fastna. |
| 8–11 | Genomgången ovan gäller den här åldern. Jämförelsen blir träffsäker, betyg och rangordningar dyker upp. Normalt växer självkänslan under de här åren; sjunker den – titta på skolan, kompisarna och på hur man berömmer hemma. |
| 12–14 | Platå enligt metaanalysen: tonåringen «blommar inte upp», och det är normalt. Kroppen, sociala medier, statusen i gruppen. All kritik av utseendet är förbjuden; stödet går via något han är bra på, inte via ord om honom. |
Där kulturen spelar in. I vissa familjer och länder berömmer man generöst och inför alla, i andra återhållsamt och sällan. Vägskälen ovan handlar inte om mängden beröm utan om vem det riktas till: handlingen, inte personen – det fungerar i alla kulturer.
När man ska söka hjälp
Frustration över en sned linje är en del av att växa. Man bör bli uppmärksam om självföraktet hörs i veckor och av varje anledning; om sömn, aptit och humör har förändrats samtidigt, barnet har slutat med det han tyckte om och dragit sig undan; om fraser som «det vore bättre om jag inte fanns» eller «alla har det bättre utan mig» dyker upp – då går man till en barnpsykolog eller barnpsykiater utan dröjsmål. Om det är skolan som ligger bakom orden – hån, utfrysning ur gänget – handlar det om mobbning, och det är den man måste ta itu med.
Vad barnet lär sig när du inte bråkar om «snett»
Han lär sig att sanningen om resultatet och kärleken till honom är två olika saker: linjen är sned, men han är din. Att ett misstag kan benämnas och rättas till, inte gömmas undan. Och att man kan bedöma sig själv utifrån handlingar, inte etiketter – inte heller de som kommer ur andras munnar. Hur man sätter ord på en känsla innan den blir «jag är dum» finns i materialet om emotionell intelligens; hur man håller tillbaka sitt eget utbrott i en sådan scen finns i genomgången om föräldrars ilska.
Källor
- Brummelman E., Thomaes S., Overbeek G., Orobio de Castro B., van den Hout M. A., Bushman B. J. On feeding those hungry for praise: Person praise backfires in children with low self-esteem. Journal of Experimental Psychology: General, 2014, 143(1), 9–14. doi:10.1037/a0031917
- Brummelman E., Thomaes S., Orobio de Castro B., Overbeek G., Bushman B. J. "That's not just beautiful—that's incredibly beautiful!": The adverse impact of inflated praise on children with low self-esteem. Psychological Science, 2014, 25(3), 728–735. doi:10.1177/0956797613514251
- Mueller C. M., Dweck C. S. Praise for intelligence can undermine children's motivation and performance. Journal of Personality and Social Psychology, 1998, 75(1), 33–52. doi:10.1037/0022-3514.75.1.33
- Orth U., Erol R. Y., Luciano E. C. Development of self-esteem from age 4 to 94 years: A meta-analysis of longitudinal studies. Psychological Bulletin, 2018, 144(10), 1045–1080. doi:10.1037/bul0000161
Scenen i genomgången är ett pedagogiskt exempel, inte en verklig familj. Materialet ersätter inte en personlig konsultation hos en specialist.